carofine

Har nyss lyssnat på en jättebra P3 dokumentär om Åmselemorden 1988. P3 gör verkligen skitbra dolumentärer. Gå in på sr.se/p3! Nu ska jag lyssna på en till, den om seriemördaren Thomas Quick...

Igår var jag med Carl och åt middag hos mams, med alla mina två syskon. Gud det känns som fler, iallafall när vi ses sådär allihop. Herregud. Ingen kan lyssna på någon, jag ska försöka återberätta. (Sofia snart 17 år med smycken, smink och luktar hallon vart hon går. Jocke 23 med världens basröst, mamma med Göteborgska. Jag och Carl, felfria perfekta 20-åringar med rikssvenska ;) . )
Då börjar vi:
Sofia skriker :"Hallå! Nu får ni faktiskt lyssna på mig! Jag ska visa en dans vi har gjort på gympan, askul! Titta!" (Sofia reser sig från matbordet och börjar dansa....) Jag: "Snälla vän, sitt ner. Du äter aldrig en hel måltid uten att hoppa iväg." Sofia: "Asså Carro, du ska bara vara tyst! Förresten munbajsar du! Ni skulle hört henne förut när hon skulle säga en rolig sak hon hört. Det tog Hundra år. Munbajsare." Jag: "Jaha, tack." Jocke: "A fan, det gör du. Fan. Höhöhö." Mamma: "Nemen. Vet ni?! Jag har köpt en ny kavaj! Jaa. På rea!" (Mamma Springer ut ur köket och kommer tillbaka klädd i årets tolfte kavajinköp) Jag: "Jättefin mamma." Sofia: "Meh! Kolla hit rå!" Jocke:"Höhö". Jag: "Herregud sitt ner". Jocke: "Carro du är så jävla lillgammal och korrekt, Sluta." Sofia: "Ja! " Mamma: "Jocke och Sofia sluta vara dumma mot Carro. Vi ska sitta ner och äta". Sofia sätter sig när dansen är slut, men hoppar upp igen: "Kolla min nya tröja!!!" Mamma: "Var den på rea Sofia? Den var ju fin. Lite varm ser den ioförsej ut.. Men den var fin. Var det rea?" Sofia: "Amme, nä. Men den var billig. Asså jag har typ Inga kläder". (Inte helt sant.....) Jocke:"Höhö. Fan. En vintertröja...." Sofia: "Jocke! Du är så jävla..." Mamma: "Nej! Nu äter vi!" (igen?) Jag: "Ja Jcoke sluta var så himla dum. Det Är ingen vintertröja, den är tunn." Jocke: "Äh. Sofia. Det kan väl inte vara så svårt att köra överslag en och en halv??" (gympasnack) Sofia: "Jo! Det är svårt." Jocke: "Äh, jag kan lätt göra det om Du kan..." Sofia: "Meh! Kolla. Man måste liksom göra såhär" (Sofia hopper upp och börjar visa hurr man tänker och snurrar osv...) Mamma: "Sofia...." Jag: "Sluta säg att du kan Jocke. Du kan inte. Du kan mer än många men Sofia är mycket grymmare än dig, hon är ju bäst i Sverige för tusan. Det är ju assvårt, Pucko..." Jocke: "Äh. Sluta munbajsa. Höhöhö." Mamma: "Nemen, Calle har ju inte sagt något på tjugo minuter! Han kanske vill säga något." (Vi tittar på Calle som gömmer ansiktet i händerna och skrattar.)

Ja. Så kan det vara.... Hemma hos mamma när alla barnen är med.

Vaknade vid halv fyra inatt av att det kliade hysteriskt  på fötterna. Sen kunde jag verkligen inte somna om... Så jag har druckit lite rött te och försökt vara tyst här ute i vardagsrummet så att Carl åtminstone får sova i lugn och ro. Om några timmar ska han upp, i bilen, till landet, och köra sin mamma till jobbet, -så att vi kan ha bilen.

Igår fick vi reda på att vi ligger bra till att få en lägenhet vi sökt till hösten. Men det enda vi vet är att vi är bland de tre första i kön. Vi får veta defenitivt om en vecka. Varför är boplats Växjö så hemliga med allt hela tiden? Man kan väl ändå få veta vart man ligger, så man vet hur stor sannolikheten är. Om man inte ligger i topp vill man ju kunna lägga en ny ansökan på en annan lägenhet (man får bara köa på 3 st åt gången....)?? Nej. De är hemliga hemliga, och man får inte veta någonting alls, bara vad person nr 6 i kön har. Ingen logik. Suck.


(Joakim och Jag. Är vi lika förresten? Delade meningar råder.)

(Sofia, gymnasten och fashionistan. Bilden krånglade, ville inte ställa sig opp.)